You took my life away from me, then you took off.

Att inte se från olika perspektiv gör mig blind. Jag saknar styrka och söker tröst. Som alla andra behöver jag också en familj. Men jag orkar inte gråta, då tårarna inte hjälper. Även fast det inte är mitt fel klandrar jag mig själv. Jag vill bort till de som visar att jag betyder något. Till dem som uppskattar mig för den jag är och för vad jag gör. Men det kan jag ej, då skolan går före. Men de vet att vi kommer ses igen. För det kommer vi.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0