Probably the best emma in the world

Gårdagen slutade med tårar. Oron satt i länge, och finns fortfarande kvar i mig. Att inte få träffa en som betyder så pass mycket som wille gör för mig svider ordentligt i hjärtat. Att inte veta ifall han kommer till en bra familj eller dålig gör att oron stiger ännu högre. Att inte veta om jag får ha kvar honom är värst. Han är min. Han hör hemma hos mig. Med mig. Vi är en flock tillsammans, precis som det ska vara. Dålig sömn i natt och tanken var att stanna hemma, men carro fick mig till skolan. Utan wille känner jag mig tom, och kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Jag ska kriga för att han ska bli min.