I can no longer see the reality
Jag kan ej begripa hur människor kan vara så onda. I åtskilliga år har det pågått och värre blir det. Ingenting ni säger. En smäll får jag när jag väl får veta. Gråten sätter sig fort i halsen och tårar faller ner. Länge är jag besviken men har kvar hopp. Hoppet är nu som bortblåst och smärtan gör ondare än någonsin. Era tankar jag ej har någon kunskap om. Mina tankar jag för väl känner. Ej vet jag mer då ni slutat tala. Om jag längre kan kalla er vänner vet jag inte.
Tiden talar om huruvida öppen jag skall vara eller ej. Hjärnan tänker i andra spår. De som nära står mig släpper jag ej lätt. De andra är ingenting värt i mina ögon.
Kommentarer
Trackback
