Unspoken
Jag känner mig maktlös. Och liten. Som att jag inte klarar någonting, även fast jag vet att jag klarar mycket. För att folk ser mig som 16. De ser mig som den yngsta, hela tiden. Det svarta fåret. De bryr sig endast när de vill bry sig. Annars är det skit i samma. Jag vill hem, samtidigt som jag vill bort från "hem". Jag vill träffa min älskade wille, och sedan åka bort. Ska ringa en släkting när jag kommer hem, och hoppas på att få spendera lovet där. Utanför. Och slippa allt runtomkring. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Mitt huvud dunkar sönder och jag vill bara krypa ner och sova. Ingen alvedon har jag heller så sömnen är nog det enda läkemedlet. Jag vill hoppa över morgondagen och åka hem. Nu ger jag upp detta hopp efter flertal försök. Så jag tackar för mig, och ger mig. Ingenting uppskattar du, därför tänker jag inte heller göra det.
Kommentarer
Trackback
