Probably the best emma in the world

Jag kan ej begripa hur människor kan vara så onda. I åtskilliga år har det pågått och värre blir det. Ingenting ni säger. En smäll får jag när jag väl får veta. Gråten sätter sig fort i halsen och tårar faller ner. Länge är jag besviken men har kvar hopp. Hoppet är nu som bortblåst och smärtan gör ondare än någonsin. Era tankar jag ej har någon kunskap om. Mina tankar jag för väl känner. Ej vet jag mer då ni slutat tala. Om jag längre kan kalla er vänner vet jag inte.

Tiden talar om huruvida öppen jag skall vara eller ej. Hjärnan tänker i andra spår. De som nära står mig släpper jag ej lätt. De andra är ingenting värt i mina ögon.

Det är en sak jag vill att ni ska veta. Jag skriver blogg endast för mig själv och ingen annan. Men eftersom jag vet att det finns folk som läser min blogg skriver jag inte allt i den. Jag kvarlämnar saker som jag ej vill att andra ska veta om mig eller andra omkring mig. Jag vill inte alltid öppna mig helt, därför gör jag det heller inte. Men känner jag för att skriva ner alla mina känslor om exakt vad eller vem så gör jag det. Och det lär ni också se. Sen är det helt upp till er om ni vill läsa, och till och med kommentera, eller inte. Jag respekterar ert beslut oavsett hur ni gör.

Hej! Igår åkte moa till mig för pluggande och mysig kväll. När hon kom hit var vi båda så trötta så inget pluggande blev det. Vi försökte även idag men ingen av oss förstod någonting. Det är något med detta hus. Något har hänt innan vi flyttade hit, vilket ger sig på saker idag. Som någon förbannelse. Och det gör en trött. Alla som kommer hit sover, oavsett tidpunkt. Och jag sover. Hela tiden. Jag blir aldrig piggare. Iallafall, idag gick jag upp tidigt för att rasta wille. Väl tillbaka vaknade moa och vi låg och degade i soffan tills vi var tvungna att bege oss till nacka sjukhus då jag fått tid hos husläkaren på grund av mina ögon som krånglar sedan ett år tillbaka. Jag fick recept utskrivet på något som heter viscotears - som är en ögongel. Och jag ber till Gud att den fungerar! Innan vi gick hem visade jag moa baksidan av ett nybyggt hus. Vi fick även se en tom lägenhet på bottenvåningen som var helt underbar och vi båda blev kära. Dock tycker vi båda att det jobbigt att man ser in i den så väl, men det fanns fler till salu så vi satsar hårt! haha. Nej men där skulle vi verkligen vilja bo, både hon och jag. Nu har jag precis ätit middag och gått en promenad och ikväll är det grey's, så jag är glad.

Nu ska vi ut och leka, hejdå.

Godnatt!

Godmorgon! Nu är vi uppe och jag är helt borta. Kom upp utav ett sms som jag skulle visa moa. Så det är inte mycket jag ser från mina uppsvullna ögon. Jag ska strax tvätta ansiktet och göra mig i ordning, sen äta frukost. Jag är vrålhungrig. Nej, jag ska vila en stund nu, vi hörs senare.

Nu ska jag och mosi ut och köpa chips och cola, sen blir det en rulle på det! Kan det bli mycket bättre? Nej, jag tänkte väl det.

Det är jättekul att saker fungerar när man vill att de ska fungera. verkligen. Hela jag är trött, jag börjar bli smågrinig, så vaken gör jag ingen nytta. Jag har precis lagt ner kläder i väska, resten packar jag ner imorgon. Jag orkar inte hålla ögonen öppna, godnatt.

Jag tycker att det är mysigt när det regnar. Det enda som saknas är hund och en bra film. Hund kan jag inte göra så mycket åt, men filmer är påväg. Jag håller nu på att fixa mina naglar så att de blir fina, det var ett tag sen. Idag hade vi bara en och en halv lektion då vi skulle iväg för att kolla på liljeholmens nya galleria som öppnade imorse. Den var fin, och roligt med lite nytt, men oj vad folk! Och musik överallt. Huvudvärken kom rätt fort och det gick inte att tänka. Vi svarade på de frågor vi orkade och åkte därifrån. Jag och moa åkte och solade och sedan hem. Så nu måste jag alldeles strax skriva rent frågorna och utveckla dem. När naglarna har torkat hade jag tänkt packa eftersom vi åker till köpenhamn och sen duscha innan jag går till sömns.

Jag var så nära på att försova mig imorse då jag stängt av alarmet. Vaknade i sista sekund, yr och vinglandes går jag upp och försöker finna mig själv. Enorm tur att jag vaknade eftersom jag och moa hade en redovisning första lektionen, 08.30. Varken kroppen eller hjärnan fungerade men efter en kaffe kom jag igång. Vi blev även klara med vår rapport och slutade tidigt. När jag kom hem laddade jag ner filmer så att vi har något att göra påväg till köpenhamn. Nu borde jag egentligen laga mat, men kroppen är fortfarande lika död. Får väl än en gång ta mig i kragen, och sen däcka i soffan.

kära gina som höll mig varm när jag frös.

Nu har jag precis kommit hem efter en rätt lång resa. Bosse var så snäll och skjutsade mig till luleå, vilket tar nästan en timme. Där hämtade jag ut min biljett och åt middag. Sen fick vi gå in och planet lyfte vid halv åtta. Framme i arlanda, samma tid som sagts, 20.30. Därifrån tog jag arlanda express till centralen vilket inte tar mer än tjugo minuter. Från centralen gick jag ända till tegelbacken för att ta trean till slussen och sedan bussen hem. Det tog liksom längre tid från arlanda hem än vad det tog från luleå till arlanda. Nu har jag duschat och tvättat kläder. Kroppen är helt död och längtar efter en skön sömn. Jag fick med mig några bilder iallafall. Men förbannad som jag är, raderar mobilen bilder allt eftersom även fast den var inne på lagning förra veckan. Så den finaste bilden är tyvärr borta. Nu väntar sängen, godnatt!

 
min älskade valp

Innan jag åker härifrån måste jag bara säga att bodenvatten inte längre smakar bodenvatten.
RIP bodenvatten

Godkväll! Det känns inte som att klockan är så mycket, men kolsvart är det ute iallafall. Imorse försov vi oss så hundarna fick inte mat förrän vid halv tio. Efter vi släppt ut dem somnade vi igen. Jag förstår faktiskt inte varför vi är så sega och trötta. Sist var vi i full gång hela tiden. Vi har iallafall varit ute på en långpromenad med fyra hundar var. Vår plan var egentligen att ta en till med andra hundar, och sedan en kortis. Men det har inte blivit av för emmaah har behövt plugga och jag har funnits bredvid som hennes högra hand. Men vi har städat så rent blev det. Eller var det. hundarna blir smutsiga när vi släpper ut dem så smutstigt är det inne nu igen. Vi glömde dock städa vårat rum, haha. Fast vi ligger mest i sängarna och de är nybäddade så då spelar det heller ingen roll. Vi har nyss gett hundarna mat och jag har precis duschat. Nu håller emmaah på att borta hundarnas päls och klippa bort tovorna. Vi ska strax fortsätta med en engelsk uppsats som hon håller på att skriva och sedan äta mat. Bosse och bettan är och lämnar en liten hundvalp, så de kommer inte hem förrän senare ikväll. Kvällen avslutas säkert med en film, som jag antagligen kommer somna till precis som igår, haha.

Vi har redan varit här i två dagar och tiden går enormt fort. Jag åker redan om två dagar. Sist var vi här i fem men det kändes som om vi var här mycket längre. Nu ska jag vara här i en dag mindre men nu går tiden jättefort. Vi har inte ens tankar om hur mycket klockan är, vi följer bara mörkret. Nu ska vi återgå till vardagen i boden igen. Vi höres!

Skoldagen började kanon men slutade tråkigt. Moa följde med mig hem efteråt, och nu har jag precis kommit ut ur duschen. Jag och ewms åker ju ikväll!! tjoho! När pappa kommer hem ska vi äta sen skjutsar han mig till centralen där jag tar arlanda express ut. Halv åtta ska jag möta emmaah på arlanda och flyget lyfter 21.10. Med andra ord hörs vi antinen ikväll eller imorgon!

Sist vi var i boden. Jag och waseem.

Gårdagen slutade med tårar. Oron satt i länge, och finns fortfarande kvar i mig. Att inte få träffa en som betyder så pass mycket som wille gör för mig svider ordentligt i hjärtat. Att inte veta ifall han kommer till en bra familj eller dålig gör att oron stiger ännu högre. Att inte veta om jag får ha kvar honom är värst. Han är min. Han hör hemma hos mig. Med mig. Vi är en flock tillsammans, precis som det ska vara. Dålig sömn i natt och tanken var att stanna hemma, men carro fick mig till skolan. Utan wille känner jag mig tom, och kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Jag ska kriga för att han ska bli min.

Hej! Helda dagen har jag varit stressad. Sprungit hit och dit, ringt fram och tillbaka. Fick reda på att min baby ska säljas vilket förstörde hela dagen. Försökte göra allt för att han inte ska bli såld. Får svar på torsdag, men är ej säkert att det är positivt. Antingen förstör det en del av mig, eller så blir mitt liv så bra det kan bli. Stressen fortsätter och bokning ska ske. Tiden vi hade tänkt oss var fullbokad och även en senare tid. 21.10 åker vi från arlanda på fredag. Bokning krånglar och jag vet ej om den är klar. Hämtar posten och ser att det är halva priset på en cardigan som jag beställt. Ringer mamma för första gången på år och dagar, eftersom inte pappa kan eller svarar. Jag hade avbeställt rätt och allt blev fixat. Nu måste jag ombeställa, vilket inte går förrän pappa är hemma dvs torsdag. Vet inte hur jag ska ta mig till flygplatsen där uppe, men ewms säger att det löser sig, så jag tror på henne. Om jag inte får skjuts blir det buss med två byten och väntetid på mer än två timmar. Vet heller inte om jag får ta med så mycket flytande som jag tänkt ta med, även fast jag förminskad alltihopa. Eftersom att det bara är några dagar är det lättare att ha allt som handbagage. Hela veckan är planerad och tokigare blir jag över provet vi har på torsdag. Kan ingenting och måste göra massor imorgon plus att vi inte slutar en sekund före fyra. Jag måste laga mat, tvätta, städa, plugga, handla saker, packa osv. Och packning(kläder) är det svåraste då jag inte vet hur många grader det är där uppe. Och ännu värre blir det eftersom det bara är fyra dagar och jag har en tendens att ta med mig betydligt mycket mer än vad som behövs. Men jag har iallafall skrivit en lista för att inte glömma något viktigt. Nu kan jag inte sitta här längre, måste börja någonstans. Ni får ursäkta särskrivning om ni hittar något, har inte tid att läsa igenom.

Att inte se från olika perspektiv gör mig blind. Jag saknar styrka och söker tröst. Som alla andra behöver jag också en familj. Men jag orkar inte gråta, då tårarna inte hjälper. Även fast det inte är mitt fel klandrar jag mig själv. Jag vill bort till de som visar att jag betyder något. Till dem som uppskattar mig för den jag är och för vad jag gör. Men det kan jag ej, då skolan går före. Men de vet att vi kommer ses igen. För det kommer vi.

Vill ni att jag ska fortsätta blogga?